folkfritt

Jag vet allvarligt talat inte vem jag är längre. Julia Lampard Johansson, vem är det? Hur är hon egentligen? Hur känner hon? Va, vet hon inte ens själv det? Hah, stabil människa!
Jag vet inte varför men det känns som att riktiga jag har försvunnit på resan, men jag är ju ändå här så. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vart jag är på väg, jag vet inte vad jag tycker om folk som jag umgås med. Kanske är det alla andra som förändras? Är det anledningen till min förvirring? Ärligt talat tycker jag inte att en enda människa är sig lik längre. Alla har förändrats, men varför då? Skäms man över sitt riktiga jag eller har man bara övergett barnet inom sig. Jag känner mig aldrig som den Julia jag var för 10 år sedan. Den lilla lilla tjejen som gick runt för sig själv, ville bli polis, ville hjälpa världen, verkligen ogillade sin syster, var en pappagris, kunde sitta inne på rummet och bara skriva massa saker som gjorde min mamma orolig, spela videospel, klä mig som en pojkflicka, skita i hur jag såg ut, tyckte att smink och tjejintressen var fjantiga, verkligen älskade att spela fotboll, skulle aldrig börja röka eller dricka, kände tryggheten där hemma, umgicks med de människor jag verkligen trivdes med.

Vart fan tog hon vägen? Växte hon upp, eller dog hon och en annan Julia flyttade in i kroppen. Jag avskyr att se bilder av mig själv som liten, det känns som att se bilder av ett avlidet barn. Men jag undrar vart på resan hon försvann. När hennes familj splittrades, när hennes ena kära hund dog och den andra flyttade någon annanstans, när hon insåg hur hemsk hälsa hennes farmor och morfar egentligen har, när hon tvingades in i vuxenvärlden. Kanske när hon såg sin storasyster stå där i vardagsrummet i gamla röda radhuset på Odlingsvägen där hon hade haft det så bra medan systern packade ner pappas alla saker i en väska. En väska med saker som aldrig skulle komma tillbaka. Jag skrek åt henne att sluta men hon vägrade. Antagligen för att jag inte hade fattat att Jo, dina föräldrar älskar inte varandra och du kommer aldrig mer se dom vara glada tillsammans och det kommer säkert flytta in en ny gubbe eller tant som kommer försöka ersätta din mamma/pappa. Jag var väl rädd för sanningen.

Jag är fortfarande så. Jag kan inte hantera sanningen, eller jag kan iallafall inte tro att den är sann. Jag kanske så som jag gör nu eftersom jag varit utan någon nära eller kära i tre veckor. Utan min familj eller vänner som jag verkligen uppskattar blir jag som ett förvirrat litet barn igen. Skönt att jag ska hem till verkligheten igen om en vecka. Men nu måste jag börja njuta igen av min vistelse här som annars gjort hela tiden.

Fan vad jag hatar alla människor, fan vad jag hatar att alla leker någon dom inte är, precis ALLA!

Skönt att lätta lite på hjärtat, pis aut, eller ett bara helt vanligt "hejdå" som lilla Julia hade sagt.